Framtiden

Hej Memo.

16 september är det deadline för Konstnärsnämndens projektbidrag där jag ska ansöka med mitt livsverk RATFACE, ett projekt som jag har haft i bakgrunden i runt 16 år-ish, give or take.

De senaste 12 åren har jag kört eget företag och levt på det. 9,5 år av dessa gick bra; vissa av dessa gick strålande, och jag hade mycket tur också. Men det blev inte mycket tid över till mitt livsverk.

De senaste 2,5 åren har varit tuffa och detta år har varit det svåraste, och min tur med saker har tagit slut. Men RATFACE har rört sig framåt med stormsteg och dess bildmanus, som varit den viktigaste pusselbiten, blev äntligen färdigt i år.

Sökte andra stipendier och ett annat bidrag från Konstnärsnämnden förra året. Men nu då jag fått besluten i år har det varit avslag på avslag. Dock är det som känns något hoppfullt att projektbidraget som jag jobbar på just nu är det mest passande för RATFACE, men inget som jag alls tar för givet och att jag kommer att beviljas. Svaret får jag veta i januari.

Vad jag dock vet är att nästa år är avgörande. Vad som än händer kommer det att vara avgörande för vägen framåt. Jag har varken tid eller råd att återigen lägga mitt öde i händerna på en jury, och om jag återigen nekas nu i januari, så kommer jag behöva bli någon och någonting annat.

En del av att vara vuxen är att inse att vissa dörrar måste stängas, vissa framtider måste man överge. Ju äldre man blir, desto fler framtider måste strykas. Nästa år fyller jag 40 år och förstår inte riktigt vart åren har tagit vägen.

Under alla dessa år har jag mestadels varit nedgrävd i projekt och uppdrag fram tills i år då det har varit mer dötid.

I våras, då beslutet kom att jag nekades bidrag av Konstnärsnämnden, tog det faktiskt luften ur mig. Jag var 110% redo att gå all in då manuset nyligen hade blivit klart. Sedan i juni råkade jag ut för en olycka som gav mig en fraktur på ett revben, vilket gjorde att jag inte klarade av att jobba då jag varken kunde sitta ner, träna eller ens promenera för den delen. Jag kunde inte göra så mycket på en halv månad förutom att mest tänka, vilket lärde mig att det är mycket under alla dessa år som jag inte riktigt hade bearbetat så mycket som jag hade trott. I samband med det svek en ”vän” mig och ghostade och gömde sig när han förstod att jag skulle konfrontera honom... den så kallade ”alfan”.

Det var först i början på juli som jag kunde börja röra mig utomhus igen, och de två uppdrag som jag skulle sätta igång med där och då stoppades av arbetsgivarna och blev båda uppskjutna till ”nästa år”. Så det som skulle sysselsätta mig långt in i augusti försvann, det har istället blivit många långa promenader, något som gett mig min första solbränna på många, många år.

Såg häromveckan att ”vännen” försökt låtsas som ingenting och hade gillat mina sista Facebook- och Instagram-uppdateringar innan jag plockade bort mina konton… men jag glömmer inte.

Med åren har jag lärt mig och fått lätt att vända ryggen till, och inte titta bakåt. Jag har varit med om värre saker. Förlorat bättre vänner och viktigare personer, gett upp dröm på dröm, haft krossat glas i mitt hjärta och varit olyckligt kär, och för varje gång blir det enklare och enklare.

Ärligt talat så fick han ut mer av mig än vice versa. Jag är lojal tills jag inte är det. Om den ömsesidiga respekten inte finns där, så drar jag gladeligen iväg. Jag rör mig framåt.

Här är några illustrationer som är med som arbetsprover till Konstnärsnämnden. Denna är gjord denna vecka:

Den symboliserar att känslor och logik krockar. Hjärnan kan inte lösa det som hjärtat känner, och tvärtom. Det är som pusselbitar som inte går ihop för den nakna individen, endast iklädd en clownnäsa, samtidigt som kaoset är på väg att sluka denne.

Här kommer huvudfokuset: tre uppslag ur RATFACE (sidorna 22–27) som jag tycker är kärnan i storyn.

Kontext: Uppslaget med sidorna 22–23 utspelar sig direkt efter att huvudkaraktären, Raphael Cheezburg, har skämt ut sig totalt på sin audition för Comic Icon (tänk Idol men för seriefigurer).

Han skulle presentera sig som Ratface. Men efter en nervös inre monolog där han upprepade ordet ”SHIT” på tok för många gånger, råkade han presentera sig som Shitface inför juryn. De dömde ut honom totalt och ansåg att han hade noll chans som seriefigur. Detta är vad som utspelar sig direkt efteråt:

1/3 Uppslag sidor: 22–23

Uppslaget med sidorna 24–25 visar Raphael Cheezburgs egentliga dröm, som inte är att en dag bli en känd seriefigur:

2/3 Uppslag sidor: 24–25

Uppslaget med sidorna 26–27 visar Raphael Cheezburgs barndomstrauma som satte stopp för hans dröm:

3/3 Uppslag sidor: 26–27

Det var de jag tog med som arbetsprover. Här är en bonusbild, ingen som är med i ansökan, men som visar att Ratface är en serie för en vuxen publik. Detta är så långt NSFW som den går. Är väldigt nöjd med detaljen att Raphaels råttsvans i sista rutan blir till en fallossymbol.

Det var lite gott och blandat ur RATFACE. Vad Konstnärsnämnden än säger så vet jag själv hur jäkla bra jag är, och de kommer inte att förändra min syn på mig själv eller mitt livsverk. Men det svider lite extra då man visar upp något man levt med så länge och har lagt ner hela sin själ i. Blottar sitt hjärta för att sedan bli avvisad utan någon förklaring. Ingenting man helt vänjer sig vid.

Jag kommer att utgå från att jag nekas, nobbas igen, och direkt efter den 16:e september kommer jag att söka efter helt nya vägar framåt.

Fantastisk låt, i en fantastisk scen ur en fantastisk film.

https://www.youtube.com/watch?v=aNmKghTvj0E&list=RDaNmKghTvj0E&start_radio=1

Jag vet vilken framtid jag vill ha, och vilka jag vill ska följa med… men de måste träda fram ur skuggorna, vara ärliga och sträcka ut en hand också. Annars tolkar jag det som att de inte vill följa med, och jag ser mig aldrig om igen. Jag är nöjd med vilket som.

Jag klarar mig alltid. Det här är vem och vad jag är här och nu på gott och ont. Vem jag kommer bli visar sig i framtiden.

Skådespeleriet / Red Jay

Har lurats med till att gå och förtidsrösta.

Hade en period av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka på runt fem år, more or less, gissningsvis 2015–2020-ish, där jag var en politiknörd. Jag får vara tacksam att jag har kvar de flesta av mina vänner, för på den tiden, nu när jag tittar tillbaks i backspegeln, var jag en genuint oskön snubbe att se över borden. Blev kallad för moralist mer än en gång, och levde inte heller som jag predikade, gjorde inte som jag sa.

Lustigt nog, ju mer jag försökte lära mig, desto mindre förstod jag. Bara att förstå vad som är höger eller vänster kan vara motsägelsefullt, och helt ärligt… höger och vänster känns inte längre som helt relevanta termer.

Då jag var ung var jag en slentrian-sosse, det var det jag var programmerad till, för då var man en bra människa. Då företagandet på riktigt kom igång gick jag åt höger. På senare tid, sedan AI klivit in på scenen, har jag nog svängt mer åt vänster-ish. För jag har svårt att se hur framtiden kommer att se ut om det inte införs någon typ av medborgarlön eller dylikt, då jag inte ser det på något annat sätt än att arbetslösheten kommer att öka enormt. Många säger att AI kommer att skapa nya typer av jobb, men jag har aldrig hört ett tillfredsställande svar på vad exakt. Ser tomma kontor framför mig med en eller två AI-generalister/experter som kontrollerar att AI-agenterna gör det de ska. Ser inte att alla andra blir rörmokare och hantverkare. Jag räknar nu också med att automatiseringen kommer att påskyndas med full hastighet, så många yrken där man jobbar med händerna kommer att ryka. Så någon typ av medborgarlön eller dylikt är något jag hoppas på framöver, men till vilket pris? Hur skulle det gynna de styrande att pöbeln får mer tid till att sitta ner och tänka? Det är snarare ett hot mot dem.

Men annars så har jag idag inte så speciellt starka politiska åsikter alls överhuvudtaget. För min del känns det som ren dårskap att lägga tid på sådant man inte kan påverka. En rösts påverkan är mikroskopisk, och jag har ingen lust att hoppa in i politiken som aktivist, politiker eller terrorist för den delen. Men det är svårt att inte dras med lite grann.

På mina dagliga promenader ser jag valaffischerna som fular ner omgivningen med politikernas trynen och politiska floskler, som ofta ger mig ett gott skratt. Tror ett från Liberalerna var: "Ett friare Sundsvall!" …Fritt från vad, vad betyder det egentligen? Eller sossarnas "Dags att ta Sverige på allvar", som om de andra partierna inte skulle påstå att de tar Sverige på allvar.

Även om jag inte längre ser mig som politisk, väcker valrörelserna mycket äckel i mig. Det är hyckleriet jag inte tål.

Det är så mycket snack om demokrati och att man ska stå upp för "the little guy", men ändå har vi den skyhöga 4%-spärren. Är inte en 1%-spärr betydligt mer demokratisk? Eller ännu bättre, då det är 349 platser i riksdagen, så borde det väl istället vara en 0,29%-spärr, vilket är så demokratiskt det bara går. Det skulle också verkligen ge de små partierna en genuin chans att kamma hem en stol. Många svenskar är genuint rädda för att ”kasta bort sin röst” och en lägre spärr skulle sänka tröskeln ordentligt. Sure, många säger att det skulle bli svårt att bilda regeringar då och så vidare, och att det håller ute ytterkantspartierna, whatever. Men jag hade poppat popcorn. Det hade blivit betydligt mer spännande och kul.

Sedan allt snack om miljön. Då jag googlar så har jag sett siffror på att upp till 710 miljoner valsedlar trycks, varav 97–98% sedan slängs… Hallå, var är Greta när man behöver henne? Inte att förglömma alla små partier som måste betala, trycka och köra runt sina valsedlar själva överallt runt om i landet. Varför inte göra som i de flesta andra länder, där alla partier står på ett större papper där man får kryssa? Trycka upp dem i lika stort antal som det finns röstberättigade, som i år är 8 046 725 stycken… och även det skulle bli en hel del att slänga.

Förutom fokuset på miljön. Fram till relativt nyligen har många av dessa valsedlar, speciellt från uppstickarna som är lite obekväma att plocka i vallokalen i detta konsensusland, ofta ställts på bord borta från de andra mer etablerade och bekväma partiernas valsedlar. Visst, efter att internationella valobservatörer kritiserade Sveriges valsystem har det blivit en del ändringar. Men det hjälper inte när vissa röstmottagare i själva verket är undercover-aktivister, som i många fall har gömt valsedlar från partier de ogillar. Det spelar ingen roll vad journalisterna säger, hela systemet är en typ av valfusk; det är korrupt och det är helt öppet… Nästan bananrepublikfasoner i vårt ”välfungerande” land.

Vad har dessa saker gemensamt? Jo, att de gynnar storpartierna och gör det otroligt svårt för småpartierna att nudda vid makten. Fuck the little guy och fuck miljön så länge det gynnar etablissemanget . De är fulla av skit och deras ord är inte värda ett dugg. De gör verkligen inte som de säger… ett rent skådespeleri.

Men vad gäller för oss vanliga dödliga? Vi har nu hushåll med fyra förvirrande soptunnor där man tvingas googla dagligen vad som ska slängas var. Politikerna i deras psykos har fått för sig att vi fortfarande är en stormakt och att detta ska få Indien att rensa upp i Ganges? Hur belönas vi då, vi som tar en ”one for the team”? Jo, med att omyndigförklaras med institutioner som Systembolaget. Som hjälper vem egentligen? Alkisarna hänger på dörren likt zombies redan vid öppning och lagrar upp så att de har så det räcker över till söndagen, men det straffar den stressade ensamstående modern som inte hann i tid för att köpa en flaska rött till en spontan middag med väninnorna… Så många förnedringritualer i fåntrattarnas kungarike.

En seriestrip från en nyhetstidning inuti min serie RATFACE (dock med några stavfel), väldigt meta. Dess budskap är inte nödvändigtvis vad jag tycker, men vad den legendariske serieförfattaren Billy Bird Kayser med ett hjärta åt vänster tycker. Väldigt Tikkun Olam-aktigt budskap. 

Att lägga en lapp i en låda är en del av skådespeleriet, där folk intalar sig att de har gjort sitt. Känner att jag gör större samhällsnytta då jag borstar tänderna.

Har inga förväntningar eller förhoppningar, förutom att örebroarna gör sitt och hjälper min man-crush Markus Allard in via tolvprocentsregeln. Jag varken bryr mig om eller kan särskilt mycket om hans politik, men jag diggar hans attityd. Jag vill bara slänga in en granat i riksdagen och ge hycklarna, de som inte lever som de predikar... ett ordentligt magsår. Han alone hade fått mig att titta på debatterna på SVT, vår ”fria och oberoende media”.

Så här kommer det gå till om Markus tar sig in i riksdagen, väldigt väldigt roligt:

https://www.tiktok.com/@granslandet1/video/7673237309248081174?_r=1&_t=ZN-98rCI3DndbS

Gå och rösta! … or whatever.

Spela Spel

Tv-spel/datorspel är något som jag har släppt helt. Det senaste liret var Red Dead Redemption 2, som galet nog släpptes för snart 8 år sedan, men som för mig fortfarande känns ganska nytt. Är självklart nyfiken på GTA 6, likaså framtida Fallout-spel då New Vegas är en favorit, men franchisen har förlorat mycket av det som gjorde det så speciellt sedan Fallout 4, och TV-seriens existens kan komma att fördumma de framtida spelen ännu mer. Jag kommer ändå vara nyfiken, kolla på lorevideor osv. som avkoppling. Men att spela dem är över; tiden räcker inte till.

Men kring brädspel känner jag annorlunda.

Under covid tog jag på mig ett uppdrag som kontaktperson till en kille för att jag behövde dra in lite extra kulor. Det var han som introducerade mig för brädspelet CATAN / The Settlers of Catan, som jag faktiskt aldrig hade hört talas om innan dess.

Killen är nu en ung man som verkligen tar sig framåt, med jobb och planer på plugg, och efter att jag slutade som kontaktperson fortsatte vi att ses ändå, men som vänner. Vi spelar fortfarande matcher än idag, ungefär en gång i månaden.

De Catan-spel jag äger: Grundspelet, Sjöfarare och Städer & Riddare.

Många anser att Catan nästan är ospelbart på två spelare och kräver minst tre spelare. Håller inte med. Visst, byteshandel av råvarukort känns betydligt mindre självklart, men jag tycker att ett bra sätt att göra spelet bättre för två spelare är att istället för att spela till 10 poäng, köra till 15 poäng eller mer (vilket är svårt på 3 och ännu svårare på 4 spelare, om inte omöjligt).

Ett annat alternativ är att den spelare som bygger ut alla sina städer och byar först vinner, men då får man plocka bort de fem korten ur utvecklingskortleken som ger 1 poäng styck (Kapell, Bibliotek, Marknad, Riddarsal & Universitet). Man bör då också plocka bort båda poängbrickorna (Längsta vägen och Största riddarmakten) eller behålla dessa som stilpoäng.

Senare köpte jag expansionen Sjöfarare, där det främst tillkommer båtar och vattenbrickor, vilket jag tycker är kul att bygga skattkammaröar med, för jag är en tönt.

Min vän talade väl om expansionen Städer & Riddare, som han har spelat många gånger, men endast online och inte som brädspel. Jag påbörjade min jakt på Städer & Riddare. Gick till Orionspel, brädspelsbutiken i stan, frågade om de hade Catan Städer & Riddare, blev utskrattad. Tydligen var den svenska utgåvan av expansionen totalt utsåld i hela Sverige sedan länge. Så jag hittade inte heller den expansionen online, förutom då och då när någon sålde ett exemplar för extrema överpriser. Jag deltog i en auktion där priset också spårade iväg ordentligt, så min budget räckte inte till. Det kändes surt, för det hade varit en kul överraskning för min vän.

Men inte speciellt långt efter det släpptes den nya utgåvan av Städer & Riddare. Så i efterhand är jag bara tacksam för att jag inte kammade hem exemplaret från auktionen.

När vi spelar Städer & Riddare, som är betydligt mer komplicerat, gör vi samma sak som med grundspelet: vi gör några regeländringar för att anpassa det till två spelare. Vi kör oftast utan de nya framstegskorten, för det är lätt att den som tar ledningen verkligen kan låsa den som är i underläge så att den blir helt chanslös, vilket blir trist. De nya framstegskorten balanseras i spelet mycket bättre med 3 eller fler spelare.

Bild från matchen i söndags, knäppt av min vän… Jag åkte på däng… igen :(

Apropå brädspel, för många år sedan, långt innan jag kände till CATAN, så började jag skissa på ett eget brädspel en sommar då jag hade på tok för mycket tid över. Placeholder-namnet är SpaceColonizers. Inte så PK, men jag gillar det.

Spelplan till SpaceColonizers, till vänster skiss, till höger tidig prototyp.

Ungefär som ett sci-fi-Fia med knuff, blandat med Risk/Axis & Allies och Magic: The Gathering. Där man ska utplåna motståndares rymdskepp och suga åt sig resurser från planeter för att bygga en större armé. Där finns fyra olika lag som alla spelas något annorlunda, där man får välja vilket man vill testa. Ganska klassiska och klyschiga, men på ett charmigt sätt tycker jag.

Blåa laget: Den nyaste maktspelaren i rymden. Människorna, styrda av en auktoritär kejsare som enat de åtta planeterna i vårt solsystem och nyligen uppnått teknologin att utforska och strida i den yttre rymden.

Röda laget: En monstruös krigsherre som strider och tar över planeter för att förslava och rekrytera de starka till sin sak.

Gröna laget: Terminator-esque lag. Leds av en AI programmerad för att sätta stopp för allt krig i galaxen. Dess slutsats: utrota allt mänskligt liv.

Gula laget: Virus/The Thing-esque lag. En parasit från den okända delen av den yttre rymden.

Blandade spelpjäser och spelkort (nästan helt kopierat MAGIC) mer eller mindre färdiga.

Hade också idéer på tre expansioner, som skulle sluta med allt som allt åtta olika lag, men kom inte så långt med skissandet på det… Jag är fan en nörd.

Har inte en aning om spelet ens skulle fungera eller vara välbalanserat mellan lagen, men det var ett hobbyprojekt som var kul så länge det varade. Det var en idé som jag hade under en tid som aldrig kom att bli något, som så mycket annat.

Annars… fokus på den 16:e.