#01 – RATFACE #01 / Introduktion

Updated: 7 hours ago
Har i ganska många år funderat på att skriva och publicera artiklar om det som intresserar mig. MEN visste inte om jag hade tillräckligt med idéer eller material för att hålla igång det långsiktigt. Eller… om det var värt det, för tid och energi är begränsat. Men… grejen är att jag verkligen gillar att skriva och jag vill utveckla det.
Sedan manuset till RATFACE, mitt livsverk… så har det inte blivit så mycket skrivande.

RATFACE är en serieroman på närmare 300 sidor som jag har arbetat med i över 16 år-ish, give or take. Det är det mest personliga jag har arbetat med, och troligtvis någonsin kommer att jobba med.
Projektet är både en kärleksförklaring till seriemediet och till skapande i stort.
Serien utspelar sig i en metaforisk värld befolkad av seriefigurer som hämtar inspiration från serietidningarnas historia från 1890-talet fram till idag och rör sig mellan flera olika visuella stilar, från klassiska och moderna serier till undergroundinfluerade, som jag tolkar på mitt sätt.
I grunden handlar RATFACE om en seriefigur som försöker bli skapare istället för att bli skapad. Det är projektets centrala idé.
Huvudkaraktären Raphael Cheezburg vill inte bli ännu en framgångsrik seriefigur, utan en serieskapare som försöker besvara de stora frågorna. Men i Comicwood möter han en värld av kommersialism, status och dyrkan av stjärnor, snarare än den storytelling som han brinner för och anser vara serietidningars syfte.
Här kommer huvudfokuset för detta inlägg: tre uppslag ur RATFACE (sidorna 22–27) som jag tycker är kärnan i storyn. Kontext: Uppslaget med sidorna 22–23 utspelar sig direkt efter att huvudkaraktären, Raphael Cheezburg, har gjort bort sig totalt på sin audition för Comic Icon (tänk Idol men för seriefigurer).
Han skulle presentera sig som Ratface. Men efter en nervös inre monolog där han upprepade ordet ”SHIT” på tok
för många gånger, råkade han presentera sig som SHITFACE inför juryn. De dömde ut honom totalt och ansåg att han
hade noll chans som seriefigur. Detta är vad som utspelar sig direkt efteråt:
1/3 Uppslagssidor: 22–23

Uppslaget med sidorna 24–25 visar Raphael Cheezburgs egentliga dröm, som inte är att en dag bli en känd
seriefigur:
2/3 Uppslagssidor: 24–25

Uppslaget med sidorna 26–27 visar Raphael Cheezburgs barndomstrauma som satte stopp för hans dröm:
3/3 Uppslagssidor: 26–27

De senaste 12 åren har jag drivit min enskilda firma RoBo Illustration som jag på något galet sätt lyckades leva på direkt från start. Det har varit fantastiskt kul och givande, men det har inte blivit mycket tid över till mitt livsverk.
Den senaste tiden, då projekt och uppdrag har varit färre, har jag återigen fokuserat på RATFACE och har på kort tid fått enormt mycket gjort och skrivit färdigt manuset som varit den svåraste biten. Nu krävs det bara mycket tid till tecknandet, men det betalar inte hyran. Förhoppningsvis beviljas jag stöd från Konstnärsnämnden för att kunna fokusera på RATFACE på heltid redan i januari, vilket skulle vara en dröm och det som krävs för att göra den färdig.
Men det finns också fördelar med att RATFACE tagit längre tid än väntat. Här kommer en tidigare version av RATFACE där sidorna 22-23 och 24-25 var ett uppslag istället för två.

Förut underskattade jag rejält hur viktigt det är att tänka i uppslag. Black Pyramid-scenen kommer på andra sidan av uppslaget, vilket gör att det inte är en överraskning för läsaren. Insåg flera år senare att The Black Pyramid-scenen saknade tyngd och att den förtjänade ett helt uppslag istället för endast en sida, för det är en av de viktigaste sekvenserna i hela berättelsen. Och… helt ärligt, så var tecknandet i den tidigare versionen väldigt amatörmässigt också.
Men för att få till det behövde jag lägga till tre rutor till scenen innan (sidorna 22–23), vilket också var en bra övning, för att jag behövde utveckla den scenen och göra den bättre, vilket jag tycker att jag lyckades med. Jag gillar framför allt den stora illustrationen där Raphael skriker SHIT, som ger hans ilska och frustration mycket mer impact än på den tidigare versionen där han skriker FUCK istället för SHIT.
Så… att saker tar tid har sina fördelar. Jag har utvecklats till en skickligare serieskapare än vad jag var då.
Framöver då?
Framöver är tanken att jag ska skriva inlägg som, förutom RATFACE, kommer att handla om mina hjältar, projekt, även övergivna eller misslyckade sådana, populärkultur, vad jag gillar eller vad som inspirerar mig och troligtvis matlagning också.
Troligtvis runt ett inlägg i veckan, känns rimligt och framför allt… inte FÖR tidskrävande.


Comments